Home

Upproret

Urantia boken                     ****   http://tull.fr/in/satan.htm

2. ORSAKERNA TILL UPPRORET

            Lucifer och hans förste assistent Satan hade regerat i Jerusem i över fem hundra tusen år när de i sitt hjärta började resa sig mot den Universelle Fadern och hans Son Mikael som då var Faderns viceregent.

            Det fanns inte i Satanias system några säregna eller speciella förhållanden som skulle ha föranlett eller främjat ett uppror. Vi tror att idén uppkom och utformades i Lucifers sinne och att han kunde ha satt igång ett sådant uppror oberoende av var han hade varit stationerad. Lucifer tillkännagav först sina planer för Satan, men det tog flera månader att fördärva hans duglige och lysande medarbetares sinne. Men när denne en gång hade vunnits över till upprorsteorierna blev han en dristig och ivrig förkämpe för ”självhävdelse och frihet”.

            Ingen framkastade någonsin tanken om uppror för Lucifer. Idén om att hävda sig själv i opposition mot Mikaels vilja och den Universelle Faderns planer, så som de representeras i Mikael, hade sitt ursprung i hans eget sinne. Hans relationer till Skaparsonen hade varit intima och alltid hjärtliga. Före upphöjelsen av sitt eget sinne hade Lucifer aldrig öppet uttryckt missnöje med universumets administration. Trots hans tystnad hade Dagarnas Förenande i Salvington i över ett hundra år enligt standardtid återspeglat till Uversa att allt inte stod rätt till i Lucifers sinne. Denna information överfördes också till Skaparsonen och till Konstellationsfäderna i Norlatiadek.

            Under hela denna period blev Lucifer allt mera kritisk mot hela planen för universumets administration men gav sig alltid ut för att vara helhjärtat lojal mot de Suprema Härskarna. Hans första uttalade illojalitet framträdde vid ett tillfälle då Gabriel besökte Jerusem endast några få dagar innan Lucifers frihetsdeklaration öppet proklamerades. Gabriel blev så djupt övertygad om att det gällde en förestående resning att han begav sig direkt till Edentia för att överlägga med Konstellationsfäderna om de åtgärder som borde vidtas i fall av öppet uppror.

sida 603

 Det är mycket svårt att peka exakt på den orsak eller de orsaker som slutligen kulminerade i Lucifers uppror. Vi är säkra endast på en sak, nämligen: Vad dessa första upphov än bestod av så hade de sin uppkomst i Lucifers sinne.

http://urantia-boken.org/

3. LUCIFERS MANIFEST

            Vad de tidigaste orsakerna till oron i Lucifers och Satans hjärtan än var, så skedde det slutliga upproret i form av Lucifers frihetsdeklaration. Rebellernas sak framfördes under tre rubriker:

            1. Den Universelle Faderns verkliga existens.

Lucifer påstod att den Universelle Fadern i själva verket inte existerade, att den fysiska gravitationen och rymdenergin var en naturlig del av universum, och att Fadern var en myt som Paradissönerna hade uppfunnit för att göra det möjligt för dem att i Faderns namn upprätthålla styret i universerna. Han förnekade att personligheten var en gåva av den Universelle Fadern. Han antydde rentav att finaliterna var i maskopi med Paradissönerna för att i smyg bedra hela skapelsen, då de aldrig förde med sig tillbaka någon särskilt klar och tydlig uppfattning om Faderns faktiska personlighet, så som den kan urskiljas i Paradiset. Vördnaden utnyttjade han till att förklara den vara okunnighet. Anklagelsen var svepande, förfärlig och hädande. Det var detta förtäckta angrepp på finaliterna vilket utan tvivel influerade de uppstigna medborgarna som då befann sig i Jerusem att stå stadigt och förbli orubbliga i sitt motstånd mot rebellernas alla frierier.

            2. Skaparsonens — Mikaels — universumstyre.

Lucifer hävdade att lokalsystemen borde vara autonoma. Han protesterade mot Mikaels, Skaparsonens, rätt att göra anspråk på överhögheten i Nebadon i en hypotetisk Paradisfaders namn och att av alla personligheter kräva tro och lydnad mot denne osedde Fader. Han påstod att hela planen för gudsdyrkan var ett slugt sätt att upphöja Paradissönerna. Han var villig att erkänna Mikael som sin Skapare-fader men inte som sin Gud och rättmätige härskare.

            Högst bittert angrep han Dagarnas Fornas rätt — ”främmande potentater” — att ingripa i lokalsystemens och universernas angelägenheter. Dessa härskare fördömde han som tyranner och inkräktare. Han uppfordrade sina anhängare att tro att ingen av dessa härskare skulle kunna göra någonting för att ingripa mot det fullständiga självstyret, om människor och änglar blott hade mod att hävda sig och djärvt kräva sina rättigheter.

            Han hävdade att Dagarnas Fornas förintare kunde utestängas från att fungera i lokalsystemen om de infödda varelserna blott skulle hävda sin självständighet. Han

sida 604

vidhöll att odödligheten fanns inneboende i systemets personligheter, att uppståndelsen var naturlig och automatisk, och att alla varelser skulle leva för evigt om Dagarnas Fornas förintare och deras godtyckliga och orättvisa verksamhet inte fanns.